Det är bitterljuvt...

Det här med att flytta ifrån alla underbara människor och tillbaka till livet på österlen.

Fast jag verkligen verkligen verkligen vill hem och bara börja leva så vill jag stanna här och bara vara... Det kommer bli så fruktansvärt jobbigt att lämna alla, att veta att vi inte kommer träffas igen och om vi träffas så kommer det ta ett bra tag...

Jag vet inte vad jag ska säga, skriva eller bete mig.

Igår var det fest och en klassisk 'kyrkerudslåt' spelades... Då snörptes halsen åt...

Då visste jag hur jag kommer reagera... Det känns som många är vänner för livet....