Ikväll kör vi en klassisk halloween, vampyrer, vin och dans på stan! 

Som sig bör, mitt enda problem är att mina kära vampyrtänder smakar plast av den värsta sorten och varje gång jag har dem inne så måste jag antingen sluta svälja eller klökas av den vidriga smaken. 

Funderar på att lägga dem i ett bad av torrcider. 

Att jag i vanliga fall inte vet vad jag ska ha på mig är en sak, men när man ska ut på stan och vampyra så är det helt omöjligt att veta vad man ska ha på sig! 

Åh dessa problem... vad har en vampyr på sig? Och vad gör man med håret? 

Nu kommer jag fortsätta mala på om mitt liv, och hur min relativt dåliga inställning är till den.
Det är väl bara en period, hoppas jag iallafall, som vi alla någon gång går igenom?
Eller?
Någon form av tidig livskris tänker jag mig.
Och visst, mycket av mina tankar startar nog i att mitt jobb inte är det säkraste... Jag vet liksom inte vad som kommer att hända.
Många råder mig till att skaffa ett nytt.
Jo, det är min tanke också, samtidigt så vill jag inte bara lämna allt.
Samtidigt så kan jag avsky det så innerligt och inse att det inte alls är rätt för mig, bara ett tidsfördriv.

Nej jag orkar inte riktigt gå djupare.
Gick och köpte skor idag istället för att göra nytta, livet blir enklare med nya skor.

Jag har alltid velat hålla på med något kreativt. 

Min bana började väl på riktigt i gymnasiet, då fotografiet kom in i bilden. En kamera också. 

Men av någon anledning så gick det inte riktigt hela vägen..

Sen i kom konsten in i bilden, det gick bra... Eller en kurs i trean på gymnasiet och sedan ett år av konstant kreativitet slutade det med i de djupa skogarna uppe i värmland. 

Jag ångrar mig inte, långt ifrån, det kan vara det bästa som hänt. Men blyertspennorna och penslarna hamnade bredvid kameran och de där objektiven. 

Sen kom Göteborg in i mitt liv.

Nu står allt på paus, för tiden verkar inte finnas.

Jag har alltid avundats de som kan skriva, sådär vackert och i gåtor. Fast samtidigt tydligt och med humor. 

Jag har inte riktigt hittat det, tror inte jag kommer göra det heller. Jag kommer nog vara den som mest uppskattar de där olika formerna av konst och kultur. På distans och önskar att jag kunde. 

Sedan kom musiken in och alla vet hur Göteborg och musik funkar. Det är som en never ending story...

Jag avundas dem också, de som är med i band och kan. 

En vän som jag satt och berättade mina drömmar för sa till mig att jag var bra på att berätta, på att få folk att lyssna om jag berättade en historia. 

Att jag inte tappade tråden, att man lyssnade. 

Som den svamp jag är sög jag åt mig det

Och problemet, när man tar sig an något, som om något säger att man kan sjunga fint (vilket i mitt fall hänt) om man bara gör det ordentligt och sedan sitter man där på klubben efter några öl och sjunger stämmor som man vore vilken skönsångare som helst. 

Man tar sig an och självförtroendet ökar något drastiskt. Man tror man kan det jävligt bra. 

Det är kanske så man ska tänka, för om någon betydelsefull sagt något bra/fint till en är det väl bara att köra på. 

Eller? 

En ny vecka, en ny melankolisk dag, men spellista som gått på repeat. 

Jag tänker hela tiden att jag verkligen verkligen borde börja packa, men inser precis lika snabbt som tanken slagit mig att det finns inget att packa i. 

Mitt stora problem, att jag inte kan flytta och har gjort det tre gånger redan i år. 

Jag slås av tanken att jag faktiskt bara ska flytta uppåt i huset, vilket innebär att jag kanske inte behöver packa på samma sätt som de föregående gångerna...? 

Men inser återigen att så faktiskt är fallet, jag ska i vilket fall som helst springa upp och ner, då hjälper det med all säkerhet att ha lådor med skiten i. 

Får låna med mig lådor från jobbet tänker jag, glömmer dem och sover bort resten av dagen istället. 

För stunden känns det bäst.

Vad jag kommit fram till under det senaste året är att livet suger ganska så hårt när man är 22.
Eller definitionen av det är väl olika för alla, men för mig så är livet inte så väldigt intressant, inte sett från mina egna ögon...

Veckorna går ut på att jobba på dagarna, komma hem till en förjävla stökig lägenhet, slänga ihop mat som antagligen består av broccoli och spenat från frysen samt zucchini eller squach (grönsaken) eventuellt någon matlagningsgrädde i en stekpanna och tada! Världens enklaste och inte så väldigt goda mat.
Beroende på när jag slutar på dagen så kollar jag på tv, kollar datorn eller sover.
Ibland tar jag till och med tag i mig själv och joggar/går (gogging som en vän säger) en runda genom majorna.
En kväll som ibland blir lite mer speciell är om det kommer hit någon vän och vi dricker lite vin för att sedan gå ner till andra lång och fortsätta våran konsumtion av alkohol i form av billig öl.
Oftast slutar detta i total katastrof dagen efter då mitt jobb mer eller mindre går ut på att köra bil.

Detta är veckodagarna....
Är det så livet ska vara, jobba komma hem äta sova jobba.. Dö?

Nej fy fan!

Och helgerna ska vi inte ens tala om...

Det är alltid så jävla typiskt.
Skissblocket är framme och den svarta tuschpennan är slut...
Vems jävla ide var det att göra den vanliga bläckpennan blå för? Blått bläck? SKITPÅHITT!

Måndagar kan nog vara den absolut värsta dagen i veckan...
Iallafall om man bor i en källare...
Idag efter jobbet kom jag hem och kollade på två random serier, sedan somnade jag och vaknade vid 19. Nu halvligger jag här i soffan och försöker bestämma mig för om jag ska ut och gå en runda för att avsluta det vid ica nära 50 meter hemifrån och köpa juice och andra livsnödvändiga ting, typ shampoo
...

Åh vad jag ogillar att inte göra något vettigt, men helt ärligt.. Vad fan ska man göra?

Funderar även lite på det där med lugg igen..