Jag har alltid velat hålla på med något kreativt. 

Min bana började väl på riktigt i gymnasiet, då fotografiet kom in i bilden. En kamera också. 

Men av någon anledning så gick det inte riktigt hela vägen..

Sen i kom konsten in i bilden, det gick bra... Eller en kurs i trean på gymnasiet och sedan ett år av konstant kreativitet slutade det med i de djupa skogarna uppe i värmland. 

Jag ångrar mig inte, långt ifrån, det kan vara det bästa som hänt. Men blyertspennorna och penslarna hamnade bredvid kameran och de där objektiven. 

Sen kom Göteborg in i mitt liv.

Nu står allt på paus, för tiden verkar inte finnas.

Jag har alltid avundats de som kan skriva, sådär vackert och i gåtor. Fast samtidigt tydligt och med humor. 

Jag har inte riktigt hittat det, tror inte jag kommer göra det heller. Jag kommer nog vara den som mest uppskattar de där olika formerna av konst och kultur. På distans och önskar att jag kunde. 

Sedan kom musiken in och alla vet hur Göteborg och musik funkar. Det är som en never ending story...

Jag avundas dem också, de som är med i band och kan. 

En vän som jag satt och berättade mina drömmar för sa till mig att jag var bra på att berätta, på att få folk att lyssna om jag berättade en historia. 

Att jag inte tappade tråden, att man lyssnade. 

Som den svamp jag är sög jag åt mig det

Och problemet, när man tar sig an något, som om något säger att man kan sjunga fint (vilket i mitt fall hänt) om man bara gör det ordentligt och sedan sitter man där på klubben efter några öl och sjunger stämmor som man vore vilken skönsångare som helst. 

Man tar sig an och självförtroendet ökar något drastiskt. Man tror man kan det jävligt bra. 

Det är kanske så man ska tänka, för om någon betydelsefull sagt något bra/fint till en är det väl bara att köra på. 

Eller?